Jag uppskattar självklart när folk säger att jag har talang när det gäller teckning (eller kanske annat med), men det ligger något i det där ordet som jag tror man lätt kan misstolka. Men jag vet inte riktigt om man kan kalla mina "teckningskunskaper" en talang. Jag kallar det hellre övning.

Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag gjort om jag inte fortsatt rita när jag var yngre. Då hade jag fortfarande suttit som sextonåring och inte ha en blekaste aning om vad kontraster är när det gäller teckning, jag hade fortfarande ritat ögonen i pannan, näsan som ett böjt L och munnen som ett streck. Men jag fortsatte. Jag fortsatte rita, eftersom att jag tyckte det var roligt. Om jag inte tyckt det var roligt hade jag ju knappast fortsatt, och därmed inte utvecklats. För om man tycker något är intressant och kul, då vill man veta mer. Då vill man lära sig vad problemet är när man märker att något ser fel ut på teckningen.

 

När det gäller mig frågade jag alltid. Jag tyckte det var något fel på irisen. Den såg ju så ljus ut. Jag tyckte att ögonfransarna såg så stela ut, att näsan såg lång och förvrängd ut. Att läpparna var så små, och ansiktet så runt. Ofta såg jag dessa fel när jag kollade på mig själv i spegeln, eller på andra personer. Men det var inte alltid jag kunde se exakt vad som var felet. Därför frågade jag.

Jag frågade vanligtvis min pappa, antagligen för att han visste (vet) det mesta, och för att han också ritat en del när han var yngre. Och det han sa, det memorerade jag och förbättrade på nästa teckning. Och på den teckningen kanske det var något annat som såg konstigt ut, och även det ändrade jag på i nästa. Och så fortsatte det. Eller rättare sagt, fortsätter det. Jag utvecklas fortfarande, lär mig nytt och noterar flera nya grejer jag inte gjort förut, hela tiden. Jag är ju trots allt bara 15 år.

 

Jag har inte blivit som jag blev av en tillfällighet. Jag tror inte jag har en talang. I alla fall inte när det gäller teckning, för jag tror faktiskt att alla kan lära sig att rita, bara man vill, har tålamodet och tycker det är roligt. Sen kanske det ligger något extra hos konstnärer som man inte riktigt kan lära ut, utan något som bara finns där och inte går att förklara. Men det är knappast en talang, tycker jag.

Men det kanske finns något annat som gjort att jag aldrig velat sluta, fastän en del teckningar blivit kaos och groteskt fula? Kanske är det mitt tålamod som hjälpt till på traven? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar att skapa med hjälp av tusentals grånyanserade streck från en blyertspenna på ett vitt papper.

 

För det är just det teckning handlar om.